Det är en privatsak…

Är på bokmässan idag. Det är tredje året i rad som jag är här och det är lika roligt och spännande varje år. Kulturtanter mixas med kultureliten och en och annan kändis. En intressant blandning helt enkelt. Imorgon kommer min pappa hit för att prata om sin nya bok.

På lunchen idag fick jag ett telefonsamtal som åter igen får mig att fundera över problemet med att vara en offentlig person, vilket jag i och för sig inte tycker att jag är, och samtidigt kunna engagera sig som privatperson. I vissa fall räcker det att man är medlem i en organisation för att det skall sätta käppar i hjulet för möjligheterna att engagera sig i en annan. Min käre vän och tidigare arbetskamrat Johan Ericson är ett bra exempel på en kompetent person som har haft svårigheter att komma igång på sitt nya arbete på grund av sitt tidigare arbete på Livets Ord.

Har möjligheten till att vara ”privat” försvunnit? Är jag alltid en representant för mitt jobb eller min organisation? Kanske är det så. Tråkigt ifall det skulle hindra engagerade människor att engagera sig ytterligare.

 

Snart tröttnar jag…

De senaste veckorna har vi sköljts över av en våg av förslag och utspel från olika delar av det kristdemokratiska partiet. Från Skåne har vi sett förslag om ändrad inställning till homoadoptioner. Från Stockholm kom nyheten att KD skall medverka i pridefestivalen. Riksdagruppen vågade inte rösta för samvetsfrihet för vårdpersonal. Tittar vi längre tillbaka har vi möjliggörandet för utländska kvinnor att få komma till Sverige och genomföra abort. Den gemensamma nämnaren för de flesta förslagen är att de går stick i stäv med de grundläggande värderingarna hos kristdemokraternas kärnväljare.

Jag är kristdemokrat. Jag är medlem i partiet men jag ytterst osäker på om KD får min röst i nästa val. Jag har numera svårt att se skillnaden mellan att vara moderat och att vara kristdemokrat. Att rösta på partiet som vill vara snällast mot pensionärerna räcker inte för mig. Det måste till något mer!

KDs största problem är att man är livrädd för sina egna åsikter. Åtminstone de åsikter som från början lockade de väljare som bar partiet in i riksdagen och har gett partiet förnyat mandat i val efter val. När partiet nu bit för bit överger dessa kärnvärden är risken uppenbar att det som återstår är en miniatyrversion av Moderaterna. Varför skall då inte KD-väljarna rösta på de ”riktiga” Moderaterna? Om KD tror att man kommer hitta nya väljare på Stockholm Pride så misstar man sig grovt. Där har partiet inga sympatier att hämta. Inte heller vanliga svenssons kan tros tilltalas i någon större utsträckning av partiets velande i dessa frågor.

Det är dags för Göran Hägglund att avgå. Partiet behöver en ny ledare som kan profilera KD som ett värdekonservativt parti. Ett parti som på riktigt vill vara ”politikens gränspolis” och slå staten på fingrarna när de vill lägga sig i.

Då kanske även jag kan tänka mig att rösta på KD igen…

Arborelius rasar mot nekad samvetsfrihet

Skånska KD: Ompröva homoadoption

KD-politiker säger ja till homoadoption

KD kommer till Pride – ville inte vara ensamma utanför

Nu räcker det, Annelie Enochson!

Påskuppropet

Idag på förmiddagen var jag nämndeman i Förvaltningsrätten i Uppsala. Det är till Förvaltningsrätten man överklagar om man är missnöjd med tex Försäkringskassans beslut. Och missnöjd är man helt uppenbart. Just nu ligger det hundratals sjukersättningsärenden på Förvaltningsrättens bord som väntar på att avgöras. Och det bara i Uppsala.

En nämndeman är en lekman som är satt att döma i olika ärenden. I Förvaltningsrätten är vi tre nämndemän och en ”riktig” domare. Domaren har utslagsröst.

Idag avgjorde vi ett dussintal sjukersättningsärenden. De rabblas upp sammanfattningsvis och sedan får nämndemännen en efter en säga om de håller med eller inte. I bästa fall har nämndemännen läst in sig på ärendet i förväg i vissa fall tillkommer nya ärenden under dagen. Idag höll nämndemännen med domaren i alla utom ett ärende.

Uppdraget innebär ett stort ansvar. De beslut som vi tar påverkar människors vardag. Många gånger har ett ärende legat månader om inte år i kö innan det tas upp. Ett bifall kan innebära en stor ekonomisk skillnad för den enskilde. Samtidigt så är kravet på att följa lagen absolut. Alla skall behandlas lika. Utrymmet för ”barmhärtighet” är litet.

Bakom varje ärende finns en människa som ibland kan komma i kläm. Därför är det oerhört viktigt att dessa regler ses över. Där felaktigheter finns måste dessa rättas till.

Det är en god kristen idé att bry sig om sin nästa och att vilja hjälpa  de som blir utstötta och inte har någon stans att ta vägen. Det sk påskupprop som nu dragits igång av bland annat Charlotte Therese Björnström är däremot så politiskt färgat av initiativtagaren själv att det är omöjligt för mig att stödja. Argumentationen som används liknar väldigt mycket den argumentation som användes av de rödgröna innan valet och syftar till att svartmåla regeringen. Det är lätt att få bilden att uppropet inte längre enbart handlar om sjukersättningen utan snarare är en protest mot regeringens politik i sin helhet. Att vänsterkristna debattörer som Helle Klein ansluter sig förstärker den bilden ytterligare.

Att klaga på att den kristna vänstern blandar ihop kyrkan och politiken vore att hyckla. Jag har absolut inga problem med att kyrkan engagerar sig politiskt. Jag tycker snarare att det talas för lite politik i kyrkan idag. Det jag däremot vänder mig emot är när den kristna vänstern vill  måla ut oss kristna som röstar borgerligt som hårdhjärtade, kalla mörkermän även känd som ”den kristna högern”.

Låt dem inte göra det! Låt oss istället visa att det går att vara kristen, höger och barmhärtig.

Dagen
Dagen
Världen Idag

Fördelningspolitik a la Sverige

Jag fick den här berättelsen i min mail idag och tyckte den var tänkvärd.

10 glada personer går ut för att äta middag tillsammans. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas:
– De första fyra (de fattigaste) betalar ingenting
– Den 5:e betalar 10 kr
– Den 6:e betalar 30 kr
– Den 7:e 70 kr
– Den 8:e 120 kr
– Den 9:e 180 kr
– Den 10:e personen (den rikaste) betalar 590 kr

De 10 personerna äter middag på restaurangen varje dag och är nöjda med uppgörelsen om 1000 kr. En dag säger restaurangägaren:
– ”Ni är trogna kunder så jag lämnar 200 kr rabatt på era middagar i fortsättningen”.

En middag för 10 personer kostar nu endast 800 kr och det är nu det händer grejer. Man vill fortfarande betala middagen såsom skatter betalas.
De första 4 påverkas inte. De får fortsätta äta gratis. Men hur ska de andra 6 göra? Hur ska de dela upp rabatten på 200 kr så att alla får sin del? De inser att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Drar de bort beloppet från varje persons andel får den 5:e och 6:e personen betalt för att äta.

Restaurangägaren föreslår att i rättvisans namn är det bättre att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknar ut de belopp varje person skall betala. Resultatet blir att även den 5:e personen får äta gratis.
Den 6:e får betala 20 kr, den 7:e betalar 50 kr, den 8:e 90 kr, den 9:e 120 kr och den 10:e personen betalar 520 kr istället för tidigare 590 kr.

Alla får ett lägre pris än tidigare och nu får 5 personer äta gratis. Utanför restaurangen börjar de jämföra vad de sparat…
– Jag sparar bara en tia av rabattens 200 kr, börjar den 6:e personen. Han pekar på den 10:e och säger:
– Men han sparar 70 kr!

– Precis, jag tjänar bara en tia och det är orättvist att han får sju gånger så mycket som jag, säger den 5:e personen.

– Det är sant! Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara får 20? De rika ska alltid ha det lite bättre, gormar den 7:e personen.

– Vänta ett tag! Skriker de 4 första som äter gratis varje dag.
– Vi får ingenting. Det här systemet utnyttjar de fattiga!

De 9 personerna skäller som hundar på den 10:e och kallar honom för allt möjligt och anklagar honom för att suga blodet ur de fattiga.

Nästa kväll kommer inte den 10:e personen till middagen. Skönt tycker de andra 9 och sätter sig ner för att äta. När notan sedan landar på bordet upptäcker de något väldigt märkligt:
Det fattas 520 Kr…

Idag dog mormor

Kl 13.36 idag dog min kära mormor, Maj Nilsson. Hon var omgiven av alla sina barn. De sjöng psalmer ur Metodistkyrkans psalmbok och bad böner.

Jag har haft den oerhörda förmånen att få bo granne med min mormor de sista fem åren. Det har betytt oerhört mycket för mig och mina barn att få vara i ständig närhet till två gamla gudsmän som Sten och Maj Nilsson.

Det har varit en förmån att få finnas till hands och hjälpa till. Mormor har ringt mig och bett om hjälp med fjärrkontrollen till TVn. Hon har ringt när morfar ramlade och inte kunde resa sig.

Vid ett strömavbrott gick jag över till mormor och morfar för att se hur de hade det. När jag öppnar dörren hör jag morfar och mormor sitta och be. De ber; ”Gud, sänd Jonathan till oss så att han kan hjälpa oss”.

Tack mormor för att jag fick vara ert bönesvar. Tack för att du har gett mig ett sådant rikt liv. Tack för att du tagit hand om både mig och mina syskon. Tack för din oerhörda vänlighet mot mina barn.

Gud välsigne dig nu när du åter igen får vara med din Sten.

Jag älskar dig.

…mina högst privata tankar.