jonathan.ekman.nu

Ikväll har Peter Halldorf talat på Livets Ord. Mycket intressant samtalskväll.

Peter sa något bra som jag vill dela med mig.

Tänk dig Guds rike som en katedral med flera sidokapell. Dessa sidokapell är som de olika “stilar” vi har inom kristenheten. Det kan vara så att någon möter Gud i det häftiga kapellet med stark lovsång och hög bön. En annan person kanske får möta Gud i det lite mer stillsamma kapellet.

Vad händer då om den som mötte Gud i kapellet med stark lovsång och hög bön går ut i det stora kyrkorummet, tar med sig sin “stil” dit, stänger alla de små kapellen och säger: “Nu skall alla möta Gud som jag!”? Får fler möta Gud då eller är det rent av så att det blir färre?

Dagen skrev igår om den lilla anti-katolik festival som firades förra helgen i Örebro. Tänk att människor kan samlas och ägna en hel dag åt att rada upp saker och ting man inte gillar.

Intressant också att läsa att konferensen avslutades med en retorisk fråga om katolska kyrkan kan räknas som kristen. En kvinna ropade spontant: ”NEJ!”

Det känns på något vis inte speciellt kreativt och framåtsträvande…

Igår var det buddistisk bön i Uppsala Domkyrka. Ärkebiskop Anders Wejryd hade låtit bjuda in två buddistiska munkar från Kambodja.

Jag säger det direkt, jag stödjer dessa människors kamp för demokrati och mänskliga rättigheter i Kambodja. Det är också bra att Svenska Kyrkan engagerar sig i något vettigt för en gångs skull.

Men varför måste våra ärkebiskopar alltid se sig tvungna att dra in andra religioner i våra kyrkor?

Jag läser på diverse bloggar att människor är oroliga över att Livets Ord har ändrat attityd gentemot de historiska kyrkorna.

Några skribenter hänvisar till sina egna erfarenheter på missionsfältet i tex Ryssland. Dessa missionärer har blivit motarbetade av tex den Ryska Ortodoxa kyrkan.

Jag betvivlar inte alls dessa människors upplevelser. Jag minns själv en av mina första resor in i Sovjet. Vi åkte till Leningrad med en hjälpsändning. Det var några lastbilar fulla med mat och kläder som skulle delas ut i den församling som vi skulle besöka.

När vi kom fram till Leningrad visade det sig att lastbilarna försvunnit. Vi började leta efter dem och fick av åkeriet veta att det var den Ortodoxa Kyrkan som lagt beslag på lasten.
Vi åkte då till den Ortdoxa Kyrkans kontor och krävde att få tillbaka lasten. På detta kontor var det naturligtvis ingen som hade hört talas om någon hjälpsändning från Sverige.

Undertiden vi pratade med prästen, som nekade till att känna till något, såg jag något konstigt ligga och skräpa på golvet. Jag gick fram och plockade upp föremålet. Det var en svensk tullplombering. Jag sa: “Pappa, titta vad jag hittade”. Prästen sjönk genom golvet och blev tvungen att erkänna att de visst lagt beslag på vår last.

Låter jag denna incident (eller någon av alla andra jag varit med om) hindra mig från att se dessa kristna människor som mina bröder? Absolut inte! Vi håller inte med varandra i allt men jag kan ändå välsigna dem och erkänna dem som mina syskon i Herren.

Samma sak gäller enskilda syskons missbruk av tex ikoner eller helgondyrkan. Personligen tror jag inte att vi behöver be till helgon utan vi kan ha en direkt relation till Gud. Däremot vill jag inte ta avstånd från majoriteten av Kyrkan bara för att det förekommer missbruk och avarter.