Hemma igen

Det är måndag kväll och jag har precis kommit hem från kyrkan. Jag tänkte skriva ett kort inlägg med en liten uppdatering kring Victor. På onsdag har det gått fyra veckor sedan vi fick reda på att vår son Victor insjuknat i diabetes. Den första tiden på sjukhuset känns lite som en dimma. Vi var inskrivna på sjukhuset i tre veckor. Av dessa tre veckor sov vi två veckor på sjukhuset. Jag och min fru Sara växlade mellan hemmet och sjukhuset. Vi försökte att sova varannan natt hemma och varannan på sjukhuset.

Att ta hand om ett sjukt barn är inte alltid helt enkelt. Att dessutom ta hand om och uppmuntra tre syskon samtidigt är inte enklare. Våra barn har varit väldigt duktiga och hjälpsamma genom hela den här processen men det är klar det rät på tålamodet när mamma och pappa är borta mycket. Dessutom riktas mycket uppmärksamhet av naturliga skäl mot deras sjuka bror. Vi måste komma ihåg att göra något roligt med hela familjen när vi kan lägga lite distans till hela den här händelsen.

Vi är alltså sedan en dryg vecka hemma igen med Victor. Att börja återgå till vardagen känns bra. Jag har varit tvungen att lägga mycket tid på arbetet den gångna veckan. Sara har fått dra det tunga lasset med Victor och barnen. Victor har börjat gå i skolan igen och vi har haft informationsmöte med all personal på skolan. De har fått en snabbkurs i diabetes av oss. Sakta men säkert skall vi nu försöka lämna Victor ensam i skolan. Hittills har allt gått bra.

Victor själv är vid gott mod. Han har ännu inte visat några större känslouttryck kring det faktum att han fått diabetes. Han är i vanliga fall en väldigt lugn och glad kille och det är han nu också. Som föräldrar undrar vi ibland om han verkligen förstått att han fått en sjukdom. Det verkar han faktiskt ha gjort och han har snabbt lärt sig att hantera det praktiska. Det är otroligt vad fort barn tar in och lär sig nya saker. Det är nästan som man blir avundsjuk… Vi ber och tror att han skall fortsätta vara samma glada trygga kille. Trots diabetes.

I allt detta som har hänt så har vi fått väldigt mycket stöd och hjälp från våra vänner runt omkring oss. Jag vill verkligen passa på att tacka er alla! Utan ert stöd hade den här perioden blivit bra mycket tyngre. Alla böner och snälla ord och hälsningar betyder mer än vad man någonsin kan tro. Det kan betyda skillnaden mellan hopp och förtvivlan.

Tack!