Några tuffa veckor…

Kära vänner!

Vi har nu några hektiska dagar bakom oss. I går skulle jag egentligen ha flugit till Turkiet för vår internationella kongress men jag valde att stanna hemma för att finnas på plats både för min familj och på Livets Ord.

Personligen börjar jag känna mig ganska trött och sliten men jag försöker ändå lyfta blicken och se mot framtiden! Jag har några tuffa veckor bakom mig. Först brottas med alla känslor kring ett barn som blir sjukt och sedan brottas med alla andras känslor kring mina föräldrars konvertering.

För mig som har känt till deras beslut ett par månader och dessutom följt deras vandring på nära håll kommer detta naturligtvis inte som en chock. Jag har haft gott om tid på mig att bearbeta deras beslut och fundera över vilka konsekvenser det kan tänkas få för arbetet.

Andra, som fick beskedet i söndags, är av naturliga skäl mer chockade. Det som är viktigt att komma ihåg i den här processen är att församlingen Livets Ord nu inte helt plötsligt står utan ledare. Vi har sedan ett knappt år en ny pastor, Joakim Lundqvist. Vi har dessutom en styrelse som står enade bakom vår pastor och kommer göra vårt yttersta för att hjälpa och stödja honom i hans arbete.

När jag i måndags sammankallade styrelsen till ett kort möte hade jag två frågor jag ville ställa till ledamöterna:

  1. Funderar du på eller är du på väg att konvertera
  2. Ställer du dig bakom församlingen Livets Ords vision.

Alla ledamöter gav till svar att de inte tänker konvertera till något annat samfund och alla ställer sig helt lojala till församlingen Livets Ords vision.

Hur resonerar då jag som är son till Ulf och Birgitta och dessutom väljer att stanna kvar på Livets Ord? För mig var beslutet att stanna kvar och arbeta i Livets Ord egentligen inget stort och omvälvande beslut. Det var en självklarhet. Jag har hela min bakgrund i församlingen, jag är bokstavligen uppvuxen i kyrkan. Jag älskar Livets Ord. Det är mitt hem och min kyrka. Dessutom så är jag fylld av inspiration för att arbeta med allt det stora som ligger framför oss som församling!

I detta vill jag också passa på att understryka att den process vi är inne i nu som församling är viktig. Inte nödvändigtvis speciellt rolig men väldigt nyttig. Det är dags för oss att visa att vi kan stå på egna ben.