Sinnesro

Lugnet har lagt sig någorlunda. Jag har sovit de två senaste nätterna på sjukhuset med Victor. I natt skall Sara sova där i stället  och jag sitter hemma. De minsta tjejerna sover och äldste sonen är på sitt rum.

Det är tyst i huset.

I tystnaden finns det helt plötsligt möjlighet att bearbeta. Att släppa loss tanken.

I krissituationen finns inte tid till reflektion och eftertanke. Kroppen och sinnet blir inställt på att hantera den akuta och omedelbara situationen. Allt annat får vänta.

Blir kroppen trött kräver den återhämtning. Sinnet likaså.

Problemet är att livet inte stannar upp bara för att just jag och min familj drabbas av en kris. Livet rullar på. Imorgon börjar skolan igen för barnen. Läxor skall läsas. Mat skall lagas.

Det är i situationer som dessa man förstår vikten av att finnas i ett sammanhang. Vikten av en församling. De senaste dagarna har vi fått oerhört mycket hjälp och stöd från vår församling och våra vänner. Mat har lagats. Det har städats hemma i huset och barnen har fått leka hemma hos kompisar. Vi är så oerhört glada och tacksamma för all den hjälp vi har fått. Det betyder mer än jag någonsin kunde tro.

När tystnaden lägger sig och det är dags att bearbeta de senaste dagarna då finns det en fantastisk bön som hjälper och styrker. Sinnesrobönen är kanske mest känd från AA men den fungerar ypperligt i andra situationer.

”Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Hjälp mig att leva en dag i taget,
att glädjas åt ett ögonblick i sänder
– och att acceptera motgångar som en väg till frid.
Hjälp mig att – på samma sätt som Du –
ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara,
och att lita på att Du gör allt väl
om jag överlåter mig åt Din vilja.
Ge mig nåden
att få leva någorlunda lycklig i detta livet
– och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig
i det tillkommande.”