När livet vänds upp och ner

Jag skriver detta inlägg, mitt första på mer än två år, från en säng på Akademiska sjukhuset.

I lördags sov Victor, en av mina söner, över hos sin morbror. Han var väldigt glad för att få komma dit. De skulle titta på hockey och spela. Victors mamma, Sara, var bortrest och storebror William var på sportlovsläger. Lite extra roligt alltså att komma iväg och få göra något lite spännande.

På söndag morgon ringer det i telefonen och Victor vill bli hämtad. Han mår lite illa. Eftersom jag var i närheten så hämtade jag honom snabbt och vi åkte hem för att äta frukost. Dagen löpte på och Victor var lite hängig men ändå ganska normal. Jag tänkte att han kanske fått någon magsjuka eller liknande. På kvällen skickar jag ett SMS till Sara att jag är lite orolig för Victor. Han verkar ha gått ner i vikt och ser lite mager och insjunken ut. Natten mellan söndag och måndag så kräks Victor. Det kommer bara vätska. På morgonen är Victor fortfarande väldigt trött och ber om blåbärssoppa och aprikoskräm. En favorit när Victor är sjuk.

Det är första dagen på sportlovet men Victor ligger mest i sängen eller soffan och vilar. På natten hör jag hur han går upp och kissar och dricker flera gånger. Det är nu tisdag och mamma skall komma hem från sin resa till Indien. Victor väljer att stanna hemma och jag tar med mig tjejerna till Arlanda för att hämta Sara.
Väl hemma så piggnar Victor till och vi har en trevlig dag tillsammans. På kvällen så beställer vi Pizza och tittar på filmen Flygplan tillsammans. Victor är med hela kvällen men är lite dämpad.

Onsdag. Victor har kräkts fyra gånger under natten. Det är nu fjärde dagen och inga tecken till tillfrisknande. Vi bestämmer oss för att ringa 1177, sjukvårdsupplysningen. Jag är lite tveksam att ringa dit då min erfarenhet är att de ofta ber en att avvakta. Sjuksköterskan på 1177 misstänker magstoppning och ber oss åka in till barnakuten.

Victor blir glad när vi berättar att det troligtvis är magstoppning. Det skall enkelt åtgärdas inne på sjukhuset. Vi bestämmer oss för att åka in hela familjen.

Väl inne på akuten är det ovanligt tomt på folk och vi får snabbt komma in i ett undersökningsrum. Sara förklarar symptomen och säger i förbifarten att Victor har kissat mycket den senaste tiden. Victor har nu blivit betydligt sämre och sjunker ihop i ett hörn. Han orkar inte längre sitta upp utan lägger sig över två stolar. Sjuksköterskan tar snabbt ett blodprov från Victors finger och springer iväg med det.

Vi blir placerade i ett mindre undersökningsrum och två sköterskor börjar genast sätta kanyler i var sin arm på Victor. Den ena lyckas och sätter ett vätskedropp. Den andra misslyckas gång på gång. Victor är vid det här laget så uttorkad att det är mycket svårt att få dit den andra nålen. Blodkärlen är som balonger och spricker av nålen.

Jag rör mig mellan väntrummet, där Victors småsyskon leker, och undersökningsrummet. Det är svårt att riktigt få ett grepp om vad som händer. Varför behövs så mycket dropp och flera infarter om det bara gäller en förstoppning?

En läkare kommer ganska snabbt till rummet och stannar länge. Han håller Victor under sträng uppsikt. Läkaren lämnar inte rummet mer än korta stunder. Sköterskan som tidigare sprang iväg med blodprovet kommer tillbaka och Sara får veta att Victor är väldigt ”sur”. Sara ställer en fråga. ”Är det diabetes?” Hon får ett jakande svar. Typ 1.

När jag kommer tillbaka till undersökningsrummet så finns ytterligare en läkare där. Det är en läkare från IVA, intensivvårdsavdelningen. IVA-läkaren och akutläkaren står utanför rummet och diskuterar. På väg in genom dörren hinner jag uppfatta att det är fullt på IVA. Det finns ingen plats för Victor just nu. IVA-läkaren tycker att Victor klarar sig bra på akuten än så länge men det är viktigt att få en andra infart. Sköterskorna på akuten gör sitt bästa för att få in en nål till men det går inte. Victor gråter av smärta när de gör ett sista försök. Blodkärlet brister igen.

bild (5)Man beslutar då för att ringa efter en narkossköterska. Efter en stund så kommer en operationsklädd sköterska och talar lugnt och snällt med Victor. Han tar fram en ny nål och räknar till tre. Nålen går in i blodkärlet på första försöket!

Läkaren talar nu om för oss att Victor har drabbats av Diabetes Typ-1. Victor har också drabbats av Ketoacidos vilket är en typ av förgiftning som kan drabba personer med väldigt högt blodsocker. Victors blodsocker ligger på 40. Normala nivåer är mellan 3.5 och 7. Det finns en risk för att Victor kan hamna i koma men vätskedroppet har hjälpt till att skölja ur sockret och därför är nivåerna på väg åt rätt håll.

Efter några timmar på akuten så blir vi flyttade till avdelningen. Behandlingen med insulin sätts igång och nya blodprover tas varje timme. Farfar har vi det här laget kommit in till sjukhuset och hämtar upp småtjejerna som varit väldigt duktiga i väntrummet.

Första natten sover jag på sjukhuset med Victor. Han är fortfarande svag och vet inte riktigt vad det är som händer.

bild (6)Via sociala medier så sprids nu nyheten om Victor och hälsningar från hela världen väller in. Man ber för Victor över hela världen. Vänner och kollegor ringer och ordnar mat. När jag åker hem på torsdagen så finns lagad mat och en kasse med andra matvaror innanför dörren. En stor bucket blommor står på bordet.

De följande dagarna så piggnar Victor till mer och mer. Diabetesteamet vid Akademiska sjukhuset är oerhört kompetenta och empatiska. De är naturligtvis vana att hantera föräldrar som inte vet vad som händer. De första träffarna blir kanske inte så produktiva men sakta men säkert så får vi börja lära oss om sjukdomen och hur den hanteras.

bild (7)Victor börjar nu också förstå att, bortsett från ett mirakel, så är det en livslång behandling. För att göra tristessen på sjukhuset något mindre outhärdlig så köper vi ett Playstation.

Med största sannolikhet så är vi fortfarande inne i någon typ av chocktillstånd. Jag kanske ännu inte riktigt har begripit vad som hänt. Jag är hursomhelst väldigt tacksam till personalen på Akademiska sjukhuset, alla våra vänner och kollegor som hört av sig till oss och hjälpt till på olika sätt. Våra familjer har varit till en ovärderlig hjälp med barnvakt och besök på sjukhuset.

Det är i en kris man ser behovet av familj och vänner. Den lilla extrahjälpen betyder oerhört mycket när huvudet är fullt av annat och man har svårt att tänka på det vardagliga.

Nu börjar en resa av att lära sig nya rutiner. Att leva livet så som det är tänkt utan att låta sjukdomen begränsa men med respekt för vad den innebär.

Gud hjälpe oss.