Det är en privatsak…

Är på bokmässan idag. Det är tredje året i rad som jag är här och det är lika roligt och spännande varje år. Kulturtanter mixas med kultureliten och en och annan kändis. En intressant blandning helt enkelt. Imorgon kommer min pappa hit för att prata om sin nya bok.

På lunchen idag fick jag ett telefonsamtal som åter igen får mig att fundera över problemet med att vara en offentlig person, vilket jag i och för sig inte tycker att jag är, och samtidigt kunna engagera sig som privatperson. I vissa fall räcker det att man är medlem i en organisation för att det skall sätta käppar i hjulet för möjligheterna att engagera sig i en annan. Min käre vän och tidigare arbetskamrat Johan Ericson är ett bra exempel på en kompetent person som har haft svårigheter att komma igång på sitt nya arbete på grund av sitt tidigare arbete på Livets Ord.

Har möjligheten till att vara ”privat” försvunnit? Är jag alltid en representant för mitt jobb eller min organisation? Kanske är det så. Tråkigt ifall det skulle hindra engagerade människor att engagera sig ytterligare.