Det hemska åttiotalet?
Först en liten personlig notis. Nu har jag äntligen fått sålt min bil! Jag har haft den på blocket i snart ett år så det har gått minst sagt trögt… I veckan ringde en kille och var intresserad och idag kom han och hämtade bilen. Seger!
Dagen har som många vet påbörjat en serie de kallar för “Dokument Livets Ord”. Jag har naturligtvis läst alla dessa artiklar men kan ärligt talat inte bestämma mig för vad jag tycker om dem. Jag är för involverad för att kunna läsa dem på ett avslappnat sätt. Så ni får gärna kommentera och berätta vad ni tycker.
En sak som jag reagerat över är att det finns vissa antydningar till att Livets Ord måhända är rumsrent idag men på åttiotalet var det minsann inte OK. För att denna tes skall hålla så krävs det antingen att Livets Ord har förändrats drastiskt eller att kritikerna har förändrats lika drastiskt.
Själv växte jag upp mitt i hetluften under åttiotalet. Jag minns tidningsrubriker, glåpord, en sabbad moped och mycket annat tråkigt. Däremot kan jag ärligt talat säga att jag inte känner mig påverkad alls av detta idag. Och det känns skönt…
En som menar att Livets Ord genomgått en “revolution” är min käre kusin, John Nilsson. John är några år äldre än mig så han kan alltid hävda att han minns bättre än mig men det är helt tydligt att våra minnesbilder går helt isär. När John slog sönder sina dataspel så satt jag hemma och spelade Nintendo och Amiga för fullt.. Visserligen har jag aldrig varit ett heavy-metal fan men inte slog jag sönder några Jerusalem skivor… Med detta sagt har jag full respekt för Johns upplevelse av vad som hände just honom. Jag är som sagt var några år yngre och mina ungdomsledare var kanske inte lika fanatsika hårdrocks hatare…
Kan det istället vara så att de gamla kritikerna måste förklara sin ändrade inställning till Livets Ord med att det är Livets Ord som har ändrat sig när det i verkligheten är de själva som har reviderat sin syn på Livets Ord?
Nu lever vi ju inte i en svart/vit värld. Självklart har Livets Ord ändrat sig lika mycket som John Nilsson har ändrat sig.
Dagen - Del 1
Dagen - Del 2
Dagen - Del 3
Dagen - Del 4
2008-05-29 at 22:10
Jag antar att man får tåla sådana kommentarer om man som jag gjort i min bloggbeskrivning, namedroppar. Jag tar det med ro.
Vi spelade ju en del av de där datorspelen tillsammans, du och jag. Och inte eldade jag upp några spel inte. Men jag blev mobbad på bred front för att jag inte likt mina jämnåriga kamrater, gjorde mig av med datorspel, serietidningar och framför allt de hemska Stryper-skivorna
Men man ska ändå inte böja sig för opinion som man anser är fel, även om man förstås lyssnar på den och ser om det kan ligga något i den, som jag tror jag gjorde även om jag valde min väg. Ingen är ju en ö.
Du har varit med om hemska saker från kritiker som inte skytt några medel för att skada er. Jag kan inte föreställa mig hur det måste kännas att växa upp i ett hem där några idioter mordhotar ens pappa ständigt och jämt. Jag tror att fokus då hamnar på att överleva, och man svetsas samman. Men samtidigt tror jag inte heller att Ulf, dvs din pappa, var lika nitisk emot dina datorspel som vissa lärare på kristna skolan var emot mina kompisars datorspel. Jag tror du vuxit upp med en ovanligt bra pappa. Jag tror även att han i den mån han kunde skapade en buffertzon kring den konformitet som åtminstone jag upplevde i ungdomsgruppen. Eller vad tror du själv?
2008-05-29 at 22:22
Inget illa menat som du säkert förstår…
Jag tror vi har helt olika upplevelser av åttiotalet och min poäng är att det går inte att förklara din nya syn på Livets Ord enbart med att det är Livets Ord som förändrats. Du har med största sannolikhet förändrats minst lika mycket. Precis som jag.
När det gäller spel och musik så har det funnits ungdomsledare som varit olika nitiska skulle jag tro…
2008-05-29 at 22:29
“En sak som jag reagerat över är att det finns vissa antydningar till att Livets Ord måhända är rumsrent idag men på åttiotalet var det minsann inte OK. För att denna tes skall hålla så krävs det antingen att Livets Ord har förändrats drastiskt eller att kritikerna har förändrats lika drastiskt.”
- Eller både ock…..
mvh
Daniel
2008-05-29 at 22:46
Daniel, det är det som är min poäng… Vi har nog alla förändrats.
2008-05-29 at 23:15
Tillägg: Detta var andra gången jag felciterades om samma sak idag, förresten. Jag ska akta mig för ordet revolution hädan efter. Det jag skrev var “revolution i skepnaden av snabba reformer”, vilket faktiskt är något annat, även om meningen börjar med “revolution”. Var det inte just citat- och begreppsförskjutning som var temat för dagen på en annan känd blogg idag?
Nästa gång ska jag säga att jag anser att Livets Ord har genomgått en stor förändring, och att det gått stötvis och i snabb takt emot och i anslutning till nutid. För det var detta jag menade. Men det krävde fler ord.
2008-05-29 at 23:25
Jag tycker att nitiskheten hos ungdomsledare minskade i och med Joakim. Ingen som haft honom som ungdomsledare har haft något negativt att invända, åtminstone av dem jag varit i kontakt med. Däremot hör man en hel del från folk som var tonåringar en god stund innan. Men det behöver ju inte bero på person, utan kan lika gärna bero på reformutveckling
(jag kunde inte låta bli)
Du har rätt i att vi utvecklas. Min utveckling har skett ifrån att vara negativ, till att idag se att Livets Ord möter människor med värme och kärlek. När jag under flera år försökt hjälpa människor som skadats i Livets Ord, är det i princip inte någon vad jag kan minnas som detta hänt efter 1995. Men mängder från tioårsperioden innan. Det kan ju också förklaras med min specifika ålder, och att de jag får kontakt med via debattfora och liknande, känner sig bekvämast med att prata med någon som är i den ålder jag varit när jag pratat med dem. Men det känns som om Ockham skulle invända emot den sistanämnda förklaringen.
2008-05-30 at 12:44
[...] detta ord även över den store aposteln Ulf Ekman? Att döma av både hans egna och sin son, Jonathans bloggar har de lite eller nästan ingen förståelse för mycket av det som hände de första 10-15 [...]
2008-05-30 at 13:44
Själv blev jag inte medlem i församlingen Livets Ord förrän 1995 så hur det var att vara tonåring på Livets Ord under 80-talet kan jag inte uttala mig om eftersom jag då redan var 25.
Däremot kommer jag mycket väl ihåg hur det var att åka till Livets Ord på ungdomskonferensen på Nyår i slutet av 80 början av 90-talet då jag och en kompis till mig var hårdrockare och bl.a. lyssnade på den “hemska” Strypermusiken. Min kompis och jag, “uppklädda” till max i trasiga jeans och svarta t-shirtar med hårdrockstryck, svart hår och ungefär 3 liter eyeliner runt ögonen fick lyssna på predikan av Stefan Salmonsson om hur tjejer skulle se ut som solnedgångar och inte grillade kycklingar och att långhåriga killar verkligen borde klippa sig. Två långhår hade förirrat sig in i möteslokalen och de killarna och jag och min kompis var de som stod ut mest. Vi fick en hel del blickar av alla andra välklädda och propra ungdomar kan jag säga.
2008-05-30 at 14:52
Det som jeg synes er rart at denne debatten hele tiden kommer opp igjen og igjen. Kan man ikke bare se litt tilbake og sammenligne det med i dag? Helt tydlig har livets ord endret seg på noen felt, like sikkert har de fleste endret oppfattelse og opplevelse av Livets Ord. Visst er det fantastisk? Alle forandrer seg, om ikke er de jo ikke mennesker. Det som jeg ikke tror har forandret seg, i alle fall føler jeg det sånn, er den lengesel etter Gud og atmosfæren av tro som er på stede og som tar bolig i eget liv hver gang mang er der…
Jeg ser på LIvets Ord som et forrådshus, som alle menigheter er, mer eller mindre! Der får man mat! Både på Livets Ord og i livsmedelsbutikene er urvalet av mat, hentet inn fra andre land, nye krydder og smaker som gir nye opplevelser kommet de siste årene. Det gjør jo ikke endring på forrådet, men på smaksopplevelsen og av det man henter i forrådet. Slik er det vel med Livets Ord også - urvalget i forrådshuset har blitt større, rikere, og smaker enda bedre enn det noen gang har gjort!
La oss takke for alt det gode, tilgi feilen og spise oss mette for å få krefter til den siste tiden av innhøstning. Maten er der, oppdraget er stort - og Gud er med!
Alt godt!
Lillebror
2008-05-30 at 15:19
Ulrika:
Då minns du säkert Stefan Salmonssons vansinningt roliga predikningar? Nyårskonferenserna är vi många som ser tillbaka på med ett leende på läpparna.
mvh
Daniel
2008-05-30 at 16:39
Gick LOKS i 8:an (89-90). I jämförelse med den tiden tycker jag att både stämningen och attityderna har förändras avsevärt. D.v.s. jag håller med din kusin.
Mvh
Magnus
2008-05-30 at 23:07
Jag tror inte att man riktigt kan förstå hur det var på 80-talet om man inte själv var med då. Själv kom jag med 88 (när min familj gick med, jag var bara 11) men min mamma gick på möten långt tidigare. Om samhället har bestämt sig för att man är medlem i en sekt, något konstigt, farligt och i det närmaste avskyvärt är det inte så konstigt om man som barn (och andra också för den delen) drar sig ännu närmare den egna gruppen. Det är ett slags skydd. Jag har blivit jagad av “Årstagänget” på väg hem från tonår och fått utstå både det ena och det andra, varav det mesta är glömt och totalt förlåtet. Om attityderna var annorlunda… Ja, samhället har reviderat sin syn och därmed ändras vår syn på samhället. Dessutom är det ju så i alla församlingar och samfund att man i perioder betonar olika saker - som att “vara i världen men inte utav världen” (apropå de grillade kycklingarna), eller tro, eller helande, eller andlig krigföring. Man kan väl inte prata “vi sätter oss i ringen och tar varann i hand” hela livet? Bibelns spektra är brett…
2008-06-01 at 10:14
Ja, ungefär så… När det gäller “grillade kycklingar“ håller jag med Stefan. Så är det även idag, men håll med om att 80-talet hade ovanligt “köttsliga” yttre uttrycksformer, ofta som rena protestaktioner mot en kristen livsstil.
Detta verkar känsligt för somliga: Vissa riktlinjer som dragits upp och de åtgärder som vidtagits. Och då i all välmenande syfte, i en brytningstid och en särskilt förförisk tid. Vissa har väldigt svårt för sånt, även idag.
Fast det kanske säger litet grand om dem själva, eller hur? Istället för de som har lättare att underordna sig (- det är tyvärr ofta DE som får ta smällarna, så även i den här diskussionen). Ibland är det faktskt så…I familjer, i församlingar, i skolor…
Nu kanske någon vill fortsätta blogga om det inre och det yttre. Ordet är fritt o tur är det höll jag på att säga.
Vänliga hälsningar
2008-06-01 at 21:44
Staffan: Jag är verkligen inte emot riktlinjer. Inte heller emot att en kristen ledare har andra åsikter än mig. Det är inte alls detta kritiken gäller.
Lillebror: Beträffande att gå vidare gäller följande bibelord, och båda är nödvändiga för att man enligt Jesus ska ha rätt att “gå vidare”.
Matteus 5:23-24
Matteus 18:15-19
Dvs ord både för förorättare och för förorättade. Vi kristna har ofta svårt att följa både det ena och det andra av dessa två ord. Och alla har vi någon gång brutit mot både det ena och det andra. Men det minskar inte sanningshalten i Jesu ord.
2008-06-02 at 10:10
John, jag tror att det går att se lite olika på vem som förorättare o vem som förorättad här. Du ser på saker från din horisont, men…
Du tror inte att Ulf Ekman känner till mycket ingående, om detaljer som kanske inte du vet någonting om, vad som egentligen hände? Och kanske t o m Jonathan vet bättre, även om han yngre än dig (kära kusin). However, han verkar ändå ha en ton i det han skriver som tilltalar mig.
Helt ärligt (så klart)…så tror jag U Ekman känner till mycket om bakomliggande saker ang kritiken mot främst honom. Jag tror han lyssnar och inte alltid svarar, och det av förståeliga skäl…även sådant som har med integritet och t o m tystnadsplikt att göra, och av ren hänsyn till de som kanske då blir utsatta, med tanke på nästa steg.
Då tar man hellre oförrätter istället för att jämt och ständigt gå i svaromål…alltså man gör detta, t o m, i ett själavårdande och beskyddande syfte, som herde.
Det har - också det - att göra med kristen tro och livsstil, och
denna insikt vill jag tro att också du har i offentliga debatter.
Matt 5:7-11
ur Jesu bergspredikan
2008-06-02 at 10:13
ska stå:…vem som som förorättar o vem som blir förorättad…
2008-06-02 at 12:34
Jag tar risken att som inbiten Livets ordare kommentera detta. Riskerar väl att bli sågad, men jag tar risken.
Jag var en av ungdomsledarna i slutet av 80 talet och under hela 90-talet, samtidigt som jag var tonåring själv (ganska nykristen sådan). Säkert gjorde jag många fel, betonade fel saker, var hård och okänslig. Men detta hade mer med min personliga omognad och okunskap att göra en ett “systemfel” i församlingen. Arbetet växte fort, mycket aktiviteter och fullt “tryck” i verksamheten. Detta samtidigt som det var fullt krig i medierna, så den tiden var präglad av en viss turbulens. Vad jag menar är att församlingen Livets Ord och Ulf många gånger får bära hundhuvudet för saker som enskilda u-ledare sagt och gjort utifrån sitt eget perspektiv (om vi talar om u-arbetet och ungdomar). Man kan självklart då säga att det är väl församlingens och Ulfs ansvar att se till att sådant inte sker. Visst, men man måste samtidigt se på hela sammanhanget, få församlingar i Sverige hade så mycket ungdomar och såg en sådan tillväxt som vi gjorde under dessa år i Uppsala. Det var en kaotisk tid. Sen så måste man också se (utan att dissa de som upplever sig kränkta eller sårade) alla dessa hundratals av tacksamma och förvandlade ungdomar som jag fortfarande stöter på trots att många år runnit iväg.
Angående skivbål, undervisning om musik och regler m.m. så ska vi också komma ihåg att under denna tid så arrangerade vi vad jag minns 4st Jerusalemkonserter i Uppsala. Jag minns den i Parksnäckan väl, man ringde från UAS och sa att rutorna skallrade :-). Jag som var mitt i allt upplevde aldrig något “hysteriskt” krig emot musik, film eller spel. Jag upplevde alldrig någon “vi och dom” känsla eller uppdelning. Tvärtom fick jag lära mig att respektera och älska alla människor oavsett vad. Jag tackar Gud för åren i ungdomsarbetet (under 80-90 talet) och allt det har givit mig.
Det fanns säker dom som drog iväg och moraliserade över det ena och det andra. Men finns inte det i alla sammanhang? Sen så tror jag fortfarande att vi behöver undervisa unga om vad en kristen livsstil innebär. Då måste vi också våga vara konkreta och förankrade i den verklighet vi lever i. Idag missbrukar fler och fler unga människor spel och internet. Den virtuella världen blir en verklighetsflykt som lockar många. Då måste vi som församlingar och vuxna våga ställa oss upp, inte för att döma utan för att leda.
Här är vägen, gå på den! Det kan ju alltid uppfattas som fruktansvärt dömande, kontrollerande och moraliserande. Men egentligen handlar det om kärlek och omsorg.
Skillnaden är hårfin…..Som sårad/kränkt kanske man också behöver väga in det. Menade personen som gjorde och sa detta att göra mig illa? Kan det bero på hans omognad eller oförståelse att han sa så? Då kanske det blir lättare att förlåta och gå vidare……
Jag tror att som jag skrivit tidigare på Ulfs blogg att vad som än erkänns kommer det alltid finnas dem som ropar “bekänn era fel och synder”. Men Ulf kan inte erkänna mina fel, han vet inte ens om allt vad jag sa och gjorde under mina 15 år i u-arbetet.
Personligen erkänner gärna, jag har gjort massor av misstag och fel.
Herre förbarma dig!
MVH
Janne
2008-06-02 at 14:52
Det jag inte förstår är varför många inbitna “Livets Ordare” inte kan erkänna att hundratals människor blev ordentligt brända under Livets Ords tidiga period. Inte bara folk med problem sedan innan utan vanliga människor som än idag inte kan gå till en kyrka. Ulf hade fått all min respekt med orden “Ja, vi gjorde några saker fel då. Förlåt men vi är bara människor. Vi jobbar alltid på att bli bättre.” Vi gör alla fel, vi sårar folk och gör allehanda idiotiska saker. Det som gör oss till bra människor och bra kristna är att kunna säga förlåt och jobba på våra brister.
2008-06-04 at 12:26
David skrev;
Det jag inte förstår är varför många inbitna “Livets Ordare” inte kan erkänna att hundratals människor blev ordentligt brända under Livets Ords tidiga period.
Slut citat
“Hundratals människor” är en grov generallisering och något ingen kan bekräfta sanningshalten i. Det är precis denna typen av uttryck som sluga jornalister använder för att väcka känslor hos läsarna. Ingen kan veta om dessa “hundratals” verkligen existerar. Säger man emot blir man anklagad för att vara kall och hård samt att ta lätt på de som blivit sårade, tiger man så tolkas det som ett medgivande. Just därför är dessa generalliseringar så farliga, man riskerar att förmedla en väldigt falsk bild av verkligheten.
Jag har tidigare hört någon påstå att det är tusentals skadade! Det är ju bara något som är tagit ur luften, mellan tummen och pekfingret. Detta menar jag att vi måste kunna påpeka som väldigt grova anklagelser och överdrifter. Utan att för den skull säga att vi aldrig gjort fel, misstag eller sårat människor.
Jag kan garantera dig David, att det finns ingen av de pastorer som idag är i tjänst på Livets Ord som med vett och vilja håller tillbaka ett förlåt. Så pass bra känner jag mina pastorskollegor.
Allt gott!
Janne Blom
2008-06-05 at 03:22
Staffan: Du har helt rätt i att Ulf inte kan svara om saker som sagts under själavård. För mig är det en självklarhet, och ett faktum som även bakbinder mig i samma utsträckning. Det torde väl vara ganska uppenbart att jag avstått ifrån att berätta några allvarligare detaljer under denna debatt, även om det också beror på att jag i dagsläget inte ser någon god frukt av att så göra även i de fall jag har fått tillstånd.
Jag har medvetet valt att bara använda bakomliggande exempel som jag faktiskt vet någonting om. Det är inte heller så att jag tar vad en enstaka människa sagt om Livets Ord och sedan tror att det skulle vara sanningen bara för att jag fört ett djupt samtal med individen ifråga om saken. Jag har i själavård fått hjälpa många människor, och det är vissa gemensamma nämnare som växer fram i mönstret. Ett problem om man ska lyfta sin röst å någon annans vägnar i en sån här situation är dock som sagt att man inte kan specificera något som sagts under själavård, på grund av tystnadsplikten. Därför måste jag begränsa de exempel jag kan använda till dem som givit mig uttrycklig tillåtelse att vara offentlig om situationerna.
När det gäller utvecklingen av Livets Ord i sin helhet så har grundarna sin version, kritikerna sina versioner, och historieskrivarna sina olika versioner. Varken den som befinner sig mitt i en rörelse eller den som på grund av konflikt har lämnat den, kan på ett objektivt sätt beskriva skeendet. Därför kan Ulf ge sitt perspektiv, jag ge mitt, och förhoppningsvis kan externa icke inblandade granskare ge sina versioner. Något man dock kan fästa lite större vikt vid, är om många granskare oberoende av varandra kommer fram till liknande slutsatser. Det väger tyngst, skulle jag vilja påstå.
När det gäller övergrepp och krossade människoliv så är det så pass väldokumenterat att det inte på ett ärligt sätt går att avfärda det. Däremot kan man ha olika uppfattning om ansvarsfördelning när det gäller det som lett fram till situationerna, samt gällande initiativ till försoning. Jag gav igår kväll mitt perspektiv, så ärligt jag kunde, efter att ha suttit med materialet hela dagen. Mer än så kan jag inte göra. Jag har inte något som helst syfte att klämma åt Livets Ord, utan tror bara envist att en grund för fortsatt väg framåt är försoning, och en grund för den är att Livets Ord tar sitt ansvar gällande gjorda övertramp i människors liv.
2008-06-05 at 03:42
Tack Janne, för ditt perspektiv. Det är intressant att läsa, och jag upplever din beskrivning av din upplevelse som genuin. Det kanske är självklart, men jag tycker ändå det bör sägas.
Själv har jag pratat ordentligt och ingående med gissningsvis 75-100 personer som drabbats oförklarligt hårt. Så ska jag strikt hålla mig till dem blir det inte “hundratals”. Men sedan har jag ju förstås visst förtroende för kollegor som varit mer aktiva än jag själv.
Helt klart gör alla kristna misstag hela tiden, och det gäller även ledare. Små misstag löser man genom att hugga tag i personen ifråga och säga “du, ursäkta mig för att jag var så klumpig igår…” eller något i den stilen. Grövre övertramp är dock ofta svårare att lösa. Dels måste man vänta på att den man sårat fått slicka såren lite, och sedan kommer de jobbiga försöken att reparera det man ställt till. Det viktigaste där är att man är genuin och ödmjuk, och ödmjukheten kan man mäta genom att känna efter om man egentligen bryr sig om personen vill förlåta en eller inte. Bryr man sig inte så har man missat vad det hela går ut på. Nu talar jag inte om dig förstås, utan rent allmänt.
Utifrån vad jag har hört så hör du till dem som visat mest kärlek, empati och inlevelseförmåga, åtminstone är det vad som sägs om dig idag av personer jag verkligen litar på. Jag ser fram emot att få träffa dig en dag. När jag första gången hörde om det arbete du idag gör i församlingen (för några månader sedan, ska jag erkänna), så blev jag både glad och väldigt tacksam för att du är där du är och gör det du gör som distriktspastor. Jag tror inte heller du hör till dem som avfärdar kritik eller önskemål, utan faktiskt både tänker efter och känner efter inför varje enskilt fall. Jag vet att alla inte gör så, men jag är glad att en del - kanske många - gör så.
Lite off topic eftersom det inte gäller dig nu, men jag blir lite frustrerad över det faktum att kritik jag fört fram ju inte handlar mer än i ytterst ytligaste mån om vad församlingen gör idag - utan handlar om huruvida man ska göra upp med sin historia. Och ändå blir folk på hugget med taggarna utåt. Delvis är väl detta ett utslag av en hel del orättvis kritik som sprängts in i den befogade. Missriktad kritik är ju den man minns bäst, så funkar vi människor.
2008-06-05 at 18:52
Janne,
Som en livetsordare som ibland är kritisk kan jag säga att utan själavårdssamtalen som jag har gått på hos dig när jag har haft det jobbigt så vet jag inte var jag hade varit idag.
De har betytt otroligt mycket för mig, och fått mig att lyssna på den Helige Ande så att Gud kunnat verka i mitt liv och hela det som varit trasigt i min själ.
Tack!!
Ulrika Oskarsson
2008-06-05 at 19:01
Jag kan också intyga att dagens pastorer har en väldigt ödmjuk attityd. Jag kan fortfarande skratta när jag tänker på stackars Janne “alla” de gånger jag suttit där och slagit knytnäven i bordet för att jag varit frustrerad eller snytit upp alla hans klenex för att jag varit så ledsen. Han har ett enormt stort tålamod!
All heder åt dagens distrikspastorer!! Ni är underbara!
Dock kommer jag aldrig att vika på att Livets Ord behöver göra upp med 80-talet och be om förlåtelse och erkänna att en del saker och ting gick snett och att folk faktiskt har blivit sårade (jag känner personligen flera stycken - och det är inga människor som går in för att “hata” Livets Ord - )
som församling har vi bara allt att vinna på att erkänna saker som gått snett. Alltså ännu rakare än vad som sker idag. Det är jag övertygad om och jag tror att det kommer.
Ulrika Oskarsson
2008-06-06 at 17:52
Hej,jag har nog skrivit här någon gång tidigare.Men vi hade vårt hus “ganska nära U-a”,och vi hade en tidning som förkortas UNT. Och när jag läste den varje morgon så tänkte jag “att den församlingen”måste vara nåt extra när t.o.m tidningen är så intresserad. Och sagt och gjort så blev det ett besök. Och jag brukar säga till folk som frågar så här c:a 20 år senare,det går inte att berätta om allt, men det kanske kommer en liten skrift “vad vet jag”.Det blev naturligtvis fler besök,men vi lyssnade på Linda Berglind på ett antal helandeundervisningmöten och det gjorde att vi hamnade i Kungsängen på Arkens bibelskola.Men om jag inte besökt LO både hos Linda och torsdagsmötena så hade jag nog inte funnit Arken. Idag är jag upprättad och bor i Gamleby där jag är en regelbunden besökare på Hannahusets bön.Tänk vad Gud kunde göra när jag släppte taget och kontrollen över mitt liv.MVH Kerstin. Gud välsigne Er alla på bloggen.
2008-06-07 at 23:09
Jag läste en gång en tidning som förkortades VA
2008-09-10 at 00:59
Apropå krossning samt avhändning av LP-skivor: jag slog sönder både ´rock’n'roll och klassiska skivor. Det var mycket Bowie och Beethoven som rök där. Men i sin godhet har Gud återgäldat detta.